Niclas Persson

Betygsdebatten börjar ta över när skola och utbildning ska diskuteras. Det blev återigen väldigt tydligt när jag företrädde Grön Ungdom och Miljöpartiet under en debatt på torsdagen på Risbergska skolan. Det är tråkigt hur ett så brett ämne så ofta minimeras till att endast handla om betygens vara eller icke vara.

Ofta pratas det om att vikten av att betygsstegen är många så att det blir mer rättvist. Det låter som i princip alla små skillnader mellan den självupplevda kunskapsnivån och den som vi upplever klasskamraten har ska synliggörs i betygsdokumentet. Intressant blir det hela när debattörer menar på att betyget är viktigt för den individuell kunskapsutveckling. Att betyg är ett ytterst viktigt verktyg för att följa och kommunicera elevers kunskapsnivå, vilket de påstår absolut inte skulle kunna fungera på ett annat sätt. Men vad har klasskamraters kunskapsnivå med den egna kunskapsutvecklingen att göra, och varför är det en rättighetsfråga?

Jag har verkligen svårt att förstå varför det skulle vara relevant för mig eller elever generellt vilken nivå  klasskamrater har, och varför skulle det vara utvecklande att tävla med dem? Idag läser jag visserligen på en folkhögskola där vi inte har betyg, flummigt skulle någon säga, men det är ju kunskapen som är i fokus. Självfallet måste vi elever uppnå en nivå som är godtagbar, men varken att uppnå den nivån eller hur bedömningen sker handlar om rättvisa emot klasskamrater.

Tidigare har jag hört forskare som hävdar att vårt betygssystem är 3-dimensionellt; dels är det idag ett verktyg för att kommunicera kunskapsutveckling, det används även för att sortera sökande och verka som konkurrensmedel för sökande till högskola och som många av oss vet - att det handlar om fjäsk och inställsamhet mot läraren. För mig är det helt uppenbart att ett system med så många olika användningsområden, som ibland kan vara motstående, inte är ett bra system. Vi måste komma fram till vad vi  vill få ut av ett betygssystem om vi minsann ska ha ett. Annars kanske vi borde prata mer om vad skolan har för uppdrag.

För att sätta det hela i relation till vardagen skulle jag också vilja nämna något jag fick höra under Teckenspråkskonferensen som hölls samma dag i Örebro. Att sprida teckenspråket som ett modernt språk är något som döv rörelsen jobbar med väldigt hårt, men de stöter på ett problem i skolorna. Att teckenspråket betygssätts. Problemet är att många elever väljer bort en chans att lära sig ett fantastiskt språk då de är rädda att förstöra sitt betygssnitt då de inte är säkra på att kunna prestera höga betyg. De väljer hellre "säkra" ämnen för att få ett högt snitt.

Det är ett tydligt exempel på hur betygen är kontraproduktiva i att få eleverna att ta sig an utmaningar och att det i dagens skola verkligen inte är kunskapen som är i fokus. Jan Björklund kallar det kunskapsskola, men jag håller verkligen inte med..

Det är mycket viktigare att börja prata om alternativen. Att saker inte måste vara på ett sätt, vi alla måste börja tro på människan som en nyfiken varelse som vill lära sig och att det inte är kopplat till att vara bättre än klasskompisen. Vi måste få skoldebatten att handla om riktiga rättigheter som medbestämmande och inflytande. Betygsfrågan måste ersättas med en debatt om hur vi minskar de stora elevgrupperna och låg lärartäthet. Fokus måste flyttas från de ytliga och närmast estetiska diskussionerna till hur vi ska kunna få en skola som inspirerar elever och får dem nyfikna på att lära sig mer. Jag tror inte betyg är rätt sätt.